Sjukhusvistelsen
Kategori: Allmänt, operationsberättelse
Jahapp, så låg man då där som ett paket och hade ont. Fruktansvärt ont hade jag och jag började på allvar fundera på vad i helvete jag gjort mot mig själv. Att tvinga i sig tabletter var fruktansvärt på riktigt. Att få i sig soppa smakade helt gudomligt efter två veckors pulverdiet men satan vad magen inte alls höll med. Att dricka vanligt vatten var inte att tala om, men med en citronklyfta i blev det överkomligt. En halv dl vatten tog väl ca 45 min att få ner.
Sleevepatienter stannar två nätter då vi har en förmåga att må mer illa efter operation än Bypasspatienter, som endast stannar en natt. När Angelica så skrevs ut på fredageftermiddagen blev det för mig väldigt tungt. När kvällsproverna togs vid 19-tiden kändes det som att det var en hel evighet sen Angelica gick hem, inte tre timmar. Jag mådde piss och bestämde mig för att sova för natten, allt för att få tiden att gå så att jag fick åka hem. Kl. 16 dagen efter kändes oerhört långt bort.
När jag vaknade på lördagen kände jag mig pigg. Det var helt ny känsla som var väldigt angenäm. Visst hade jag fortfarande ont och det gick knappt att svälja varken tabletter eller frukost (mellanmjölk), men jag var klar i huvudet. Gick fram och tillbaka i korridoren på min morgonpromenad och jag klarade nästan 20 min innan jag fick ont. Innan gick jag i femminutersintervaller.
När läkaren kom strax efter kl. 9 och sa att jag fick åka hem på en gång blev jag så glad att jag började gråta. Lyckan av att slippa alla nålar och provtagningar (ok, jag hade fortfarande de där satans fragminsprutorna framför mig) var som att kliva in i himmelriket.
